Brita Sylvan, det är jag – men hur ska jag beskriva mig?
Rätt mångskiftande tror jag, om man försöker göra en sammanfattning av hela mitt liv. Stökig tonårstid som mynnade ut i ambitiösa studier för att hjälpligt försöka överbrygga de stora luckor den ordinarie skolgången lämnade efter sig. Sedan jobb som akademiker på Statistiska centralbyrån och några långa förhållanden, för att i 30-årsåldern drabbas av den stora vändpunkten i livet – Hans Scheike. Med honom började en resa jag inte kunnat drömma om. Och det vete tusan om jag hade gett mig in i den om jag vetat hur det skulle bli.
Och nu står jag här, med resans alla äventyr som minnen och erfarenheter, och i startpunkten av ett liv utan Hans. Efter 43 år har han lämnat mig för att gå in i andra sfärer av tillvaron. 95 år gammal, en ålder som har tagit ut sin rätt. På vissa sätt finns han ju kvar, som minnen, som en inre kontakt, som värme, glädje. Men fysiskt är han borta. Jag kan inte ta på honom, inte pussa hans kind, inte le mot honom och få hans varma blick tillbaka.
Mina många år som frilansjournalist hjälper mig kanske till en nystart, till att komma igång med denna blogg som jag så länge velat hålla på med. Hoppas att du vill möta mig här och ta del av tankar som dyker upp och mina många gånger kontroversiella synpunkter på saker och ting. Synvinkla, se från olika håll, tänk nytt, tänk annorlunda, försök hitta förståelsen i det som sker och av vad det är att vara människa. Det är nog lite av vad jag ska försöka här och det är du som läsare som hjälper mig att lyckas. För du vill väl vara med?