Som du var för mig, Hans

Skymning. Det var nästan mörkt. Vi gick på den lilla slingrande gångvägen som löpte genom den lilla parken på baksidan av din lägenhet i Vällingby. I fönstren runtomkring lyste det trivsamt och några gatlyktor lös upp så att vi kunde se var vi satte våra steg.

Du var ännu så främmande för mig. Främmande på ett sätt som du fortsatte att vara i många år, men som just i denna stund var särskilt markant, eftersom vi knappt kände varandra. I alla fall inte så här, vardagligt, som det blir när man promenerar tillsammans ute bland folk, och när det är den första promenaden vi tar tillsammans.

Vi går där i det dova ljuset. En ung kvinna, en mycket äldre och mognare man, ett par på sätt och vis, och ändå inte. Inte ett par på vanligt sätt. Ingenting var på ett vanligt sätt med dig. Och vi blev aldrig heller – ett vanligt par. Ändå levde vi med varandra i över 40 år. På ett sätt som över åren förändrades mycket, i både yttre och inre mening, men vanligt – det blev det aldrig. Med dig blev precis allt annorlunda, även det mest vardagligt vanliga.

Känslan svämmar ännu över mig, den att du var så främmande, så långt ifrån mig, och ändå så nära. Och den där tryggheten jag kände, lugnet. Hur allt blev enkelt med dig. Skymningens magi omslöt oss, våra steg knastrade i gruset. Vi gick i tystnad. Du hade din svarta lårlånga rock på dig, den som var lite lätt insvängd och på sitt enkla sätt var väldigt elegant. Den som du sedan hade i alla år och som till sist blev väldigt sliten, men som jag alltid tyckte att du klädde i.

Du lade en arm över mina axlar, så där som män gör. En arm av trygghet och omhändertagande. En gest av tillgivenhet och jag kände armen som ett litet uttryck för att du uppskattade vår promenad, att du tyckte om att gå där med mig och att du tyckte att jag tillhörde dig i någon mening, att det var vi två som på något sätt hörde ihop.

 Det överraskade mig, att du lade armen om mig. Hade inte väntat mig den gesten från dig. Du var så stor för mig – mogen, äldre, klok, vis. En sådan man lägger inte armen om mig. Och ännu mer förvånade du mig genom att armen låg där så mjukt och lätt, inte tungt och kramigt, som andra män brukade, inte heller lite lekfullt, utan bara allvarligt lätt och mjukt.

En djup stark känsla av liv fyllde mig. Den där lätta beröringen. Du, som var man och mycket större än jag. Hur kunde du lägga en arm om mig som inte tyngde mig alls? Som inte höll mig fast, men ändå fanns där, helt kravlöst. Som om du bara böjt den runt mig för att jag skulle kunna välja att vara kvar där inunder, eller gå i väg, för mig själv.  Ett erbjudande, ett fritt val. Att bara behålla mig där, med din arm, som ett livets paraply. Eller inte.

Känslan från promenaden etsade sig fast och har följt mig genom hela mitt liv med dig. Därför att det var så du var genom alla år. Höll din arm lätt om mig, men lämnade mig också fri. Ingen man har varit så inträngande, närvarande och stark i förhållande till mig och samtidigt lämnat mig så fri, utan att tränga sig på eller kräva av mig.

Du fanns alltid som ett erbjudande. Du höll ut din hand och jag kunde ta den, men jag behövde det inte. Behövde inte ta den om jag inte djupt inifrån mig själv ville. Kanske var det i just den frihetskänslan som jag så många gånger tog den och lät flödet inifrån dig, flyta in i mig, som ett livselixir som gav mig kraft och som födde mig till kvinna och till den jag är. Inte från en tomhet, utan från den unika kärna som jag föddes med, och som jag inte vågat tro på av mig själv. Och som ingen annan än du vare sig såg eller hade känsla för att uppmuntra och stödja.