Brita Sylvan om skövling av skogen

När jag först kom till Viktor Ersgården i slutet på 70-talet var det som att komma in en magisk annan värld. Det var skog överallt och en trolsk stämning över nejden.

Jag bodde då i Stockholm. Och skulle nu ut på landet. Först motorväg, sedan landsväg, och så småningom bredde naturen ut sig. Tätorter, industrier och bilar överallt, övergick till böljande landskap. Ängar, åkrar, skog. Gårdar här och var. Höjder som sträckte sig mot himlen.  Vägen slingrande sig fram, följsam den natur den var skapad i, framväxt allt eftersom den brukats. Precis som landskapet. Och skogen.

Ju mer jag närmade mig desto slingringare blev det, för att till slut bli den smala grusväg som var sista biten fram till gården – högt uppe i bergen. Tystnaden slog emot mig som en vägg när jag klev ur bilen. Jag blev stående och andades djupt in den syrerika luften, så skild från storstadens avgasfyllda. Det var som att gå in i en annan värld.

Runt huset växte höga granar, björkar, ask, asp och någon tall. Där var små ängar och gamla åkerlappar som tillsammans skapade den glänta av klippt gräs som huset stod mitt i. I rabatter växte blommor. Buskar och fruktträd fanns utspridda. Här skulle jag vara i några veckor först.  Jag kommer aldrig att glömma dem. Året därpå ordnade jag så att jag kunde vara där hela sommaren. Så småningom har sommarstället blivit mitt och Agnetas.

Om paradiset finns tror jag att det skulle se ut som det gjorde då, runt Viktor Ersgården. Vi gick på promenader ut i skogen. Med hundarna. Min hund Scott och Hans hund Rahajla. Där fanns stigar rakt in i skogen som löpte förbi ruiner efter gamla gårdar, där fanns växlande natur. Och vi plockade bär och svamp. Ibland var hela köket fyllt av kantareller som rensades och tillagades under lustfyllda ljud av Mmmmm .. Mmmmmm .. så gott! 

Linnea ägde skogen tillsammans med sin man Bengt Erixon, vars släkt ägt gården i generationer. Efter hand köptes mer och mer skog. De brukade den på ett varsamt sätt, man märkte aldrig några hyggen och de planterade en del gran på åkermark de inte längre använde. I deras skogar samsades gamla träd med unga. Marken var täckt av buskar, myrstackar, mossor och vattendrag. Där fanns allt.

När Linnea som änka levt sitt liv färdigt lämnade hon efter sig enorma ytor skog. Hon hade inga barn, ett dödsbo annonserade ut ägorna till försäljning, ville ha ut mycket pengar, avstyckade boningshuset och sålde skogen till Sveaskog.

Sedan började det. Kalavverkningarna. Vi hörde ljuden av maskiner brumma över den förut så tysta nejden. Fåglar och djur skrek högt av ångest över att bli berövade sina bon, sitt hem, och vi kunde inte annat än med vanmakt se på.

Nu är det bara lite kvar av f d Linnéas stora skogsareal, några få områden med fin doftande frisk grön skog. Och dessa står också på tur. Sveaskog har lämnat in avverkningsanmälan. De tänker kalhugga även detta sista. Sedan kommer vi att omringas av oframkomlig sönderhackad mark med några enstaka lämnade symboliska träd som ensamt vajar i vinden.

Den än så länge kvarvarande skogen är runt 60-70 år, många stammar är tunna. Om skogen får stå kvar kommer där att bildas stora naturvärden, de som vi behöver för klara av att behålla den biologiska mångfalden. Det är en skog som kan fortsätta att både suga i sig koldioxid och lagra kol. Kalhuggs den kommer den i stället att släppa ut massor i atmosfären som bidrar till klimatförstörelsen.

I stället vill man alltså kalavverka den. Skövla skogen. Så att enorma mängder koldioxid släpps ut och ökar på klimatuppvärmningen. Dels genom de nedhuggna träden, som i sig släpper ut koldioxid, och ännu mer genom att marken förstörs. Marken som med sina mossor, buskar, bärris, ormbunkar, gräs, binder stora mängder kol. Ja, allt som växer där lagrar kol och kanske ännu mer händer under marken, i mykorrhizan, med sitt nät av svampmycel. Där lagras mer och mer kol ju äldre skogen blir.

Ett kalhygge är en skövling av skogen och inget annat. Genom kalhyggestekniken släpps dels enorma mängder koldioxid ut i luften när arbetet sker och under många år framöver från den kala marken. Och när skogen är borta försvinner även den fantastiska möjligheten skogen har att suga i sig koldioxid som andra näringar släpper ut. Dubbla negativa effekten alltså.

Det går att bruka skogen på ett naturnära och varsamt sätt.
Sveaskog kan också göra det! Rädda den skog vi har kvar!


Läs boken Konsten att hugga träd och ha skogen kvar av Mikael Karlsson. Den är riktigt bra och informativ. Skogspraktikan av Martin Jentzen är en annan utmärkt bok i samma ämne.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *