Ner i det våta

”Service” står det uppfordrande när jag startar bilen. Okej, jag lyder. Beställer tid och åker till verkstan för att lämna bilen. Sedan går jag 2 kilometer hem. Solen skiner, det är mitt på dagen. Jag sneddar över en åker, den är lerig, upptäcker jag .. för sent. När jag kommer hem är överdragsbrallan alldeles lerig. Äsch! Jag skiter i det. Tar samma bralla på returen, när jag ska gå de 2 kilometrarna tillbaka till verkstan för att hämta bilen.

Det har blivit mörkt. Jag är sen. Det är inte bara mörkt, utan också halt. Men jag traskar ändå på med snabba bestämda steg. Och kommer till en plats där jag brukar ta en genväg, inte över en åker denna gång, utan över en tuvig gräsremsa, och sedan över ett dike. Jag har gjort det förut, på sommaren. Men nu är det mörkt, jag ser knappt, trevar mig fram med fötterna. Når diket. Men Oj då! Det är ju en massa vatten i det! Så såg det inte ut i somras! Jag ser hur det blänker och ser att det är mycket. Men när jag tittar åt andra hållet, ser det ut som en tuva, som man skulle kunna hoppa på. Jo, det måste gå .. jag står där och samlar mig .. jag är nästan säker på att jag kommer att landa på tuvan .. där på andra sidan. Så jag tar sats med hela kroppen och tänker mig ett jättehopp, ett sånt där man gjorde som ung, då man kunde hoppa mellan klippor och över diken och … ja, över vad som helst.

Och så hoppar jag. Känner hur den tunga, gamla, snart 80-åriga kroppen liksom inte lyder, och inte alls kör det där gracila hoppet jag nyss kände att jag skulle ta. Utan .. Plask! Det låter som det gör när man hoppar från en brygga. Ett riktigt vattenplask! Och jag känner hur skor, vader, knän, sjunker ner i det blöta, och jag faller framstupa … som en stor otymplig säl … mot dikeskanten där på andra sidan. Aj! Vad jag slog mig! Och nu bröt jag handleden också .. så kändes det. Ont gjorde det, men ganska snart släppte smärtan och jag kunde krypande ta mig upp ur diket, tacksam över att fötterna inte sjunkit ner i en dyig botten. Jag fick dem ganska snällt med mig där jag framstupa kravlade högre upp på dikeskanten, för att mödosamt kunna resa mig upp. Ja, jag är hel, men blöt, känner jag tacksamt, och tittar ner på mina fötter, på överdragsbyxorna som nu inte är leriga alls, utan bara plaskblöta. Vattnet rinner och det klafsar om skorna när de långsamt tömmer sig på vatten medan jag tar mina första stapplande steg på plan mark. Vad bra, jag kom över i alla fall!

Jag tittar ner på mina fötter igen. Jo, jag kan nog gå in på bilverkstans kundmottagning. Det syns inte så jättemycket att jag nyss badat i diket. Jag är sen. Säkert ingen som ser och han som lämnar ut bilen är ju bakom en disk.

Näe, det var inte någon som såg, bara några pölar vatten på kundmottagningens golv skvallrade om vad som nyss skett. Lättad satte jag mig i bilen och körde hem. Förvånad över att det inte alls var kallt att plaska i ett vattenfyllt dike fastän det är i slutet på november.