Sorgligt ..

floda

Hans Scheike har lämnat oss. Så sorgligt, så ledsamt, så grått allting blir. Ändå sa han alltid att vi inte skulle sörja, att vi skulle gå vidare med våra liv.

Men jag sörjer ändå. Saknar hans underfundighet, hans humor, hans glittrande vakna ögon. Han, som aldrig upphörde att förvåna, som gjorde det oväntade och som alltid var så mycket liv.

Hos oss, som levde med Hans och lärde känna honom närmare, kommer han alltid att finnas kvar som den goda fina människa han var. Han betydde så mycket för så många.

Tack Hans för allt du givit!

Publicerat den
Kategoriserat som Bloggen

2 kommentarer

  1. Tack för att du delar din sorg. Jag har tänkt mycket på Hans och er genom mitt liv. Jag själv är en ofta mycket missförstådd människa, där det för utomstående finns en verklighet och de som kommer nära mig känner en annan. Det är stundom en mycket svår position att vara fri. Det finns en känd berättelse om Hans och jag har länge undrat över den andra. Den som inte blev till någon bok. Nu när han är död kanske den kan tillåtas komma fram. Jag är psykolog och författare. Jag lovar inte att skriva någonting, men jag vill gärna lyssna eller läsa om det finns något som vill bli berättat. Beklagar sorgen.
    Martin Winbo

  2. Det var tråkigt att höra att Hans har gått ur tiden men samtidigt glädjande att han fick ett så långt och förhoppningsvis lyckligt liv. Jag kan tänka mig att Hans verkligen valde att levda livet fullt ut utan att bekymra sig om vad omgivningen skulle tycka och tänka vilket väckte känslor hos många (både positiva och negativa) och det beundrar jag honom för. Själv så kommer jag att minnas Hans (och ni som levde tillsammans med honom) som en pionjär som bl.a. valde att inkludera smisk som en naturlig del av livet. Jag har själv fascinerats av smisk sedan jag var mycket liten men när jag växte upp på 80-talet (före internet och mobiltelefoner och med endast två tv-kanaler) så var det inte lätt att få tillgång till information kring ämnet. Jag trodde faktiskt ganska länge att jag var den enda personen i hela värden som hade den här typen av ”läggning”. Men när jag var 12 år gammal så fick jag vetskapen om att det fanns andra där ute i stugorna som också delade mitt intresse gjorde att livet kändes betydligt lättare då jag inte kände mig lika ensam. Hans (och ni som levde tillsammans med honom) har betytt otroligt mycket för mig och min utveckling

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *